Måndagen den 19 juni kände vi för att åka ut på en dagstur. Då är Bohuslän ett säkert kort på lagom avstånd och när vädret dessutom passar perfekt för en utflykt så fick det bli så.
Vår vana trogen så blir första stoppet när vi kört över Tjörnbron där man hittar en välordnad rastplats med bra toaletter. Känner man för det så finns det även en servering att tillgå. Och som man ser så är vädret med oss…
Efter ytterligare bilfärd in i Bohuslän och med hjälp av en färja hade vi räknat med att njuta av en glass i Flinks handelsbod. Men icke sa Nicke, där har man bara öppet på lördagar och söndagar så här års så vi fick fortsätta resan, nu på allt krokigare och smalare vägar.
Nu var vi i Orust kommun och Ängön. Här var det dags för dagens andra färjeresa, och i väntan på avgång som skulle dröja 15 minuter, tog vi fram karta och GPS för att planera resans fortsättning. Vi stod ju först i kön och tyckte vi hade gott om tid, när bilen bakom oss tutade. Jag kollade i backspegeln och såg att det inte var någon vi kände. Dom tutade igen och vi förstod inte varför dom gjorde så, ända tills vi hörde dom frågade om vi inte tänker köra ombord någon gång! Till vår fasa såg vi att bommen var uppfälld och de många bilarna efter oss var naturligtvis lite irriterade. När vi väl kom över på andra sidan försökte vi snabbt komma iväg…
Nu hade vi kommit till Fiskebäckskil där vi tänkte få en lunch och hittade Gullmarsstrands restaurang. Inget dåligt ställe då hotellet låg vackert vid vattnet, hade flera hundra rum, så där gästade säkert många som deltog i konferenser och liknande. Mycket segelfolk också naturligtvis.
Här väntar Lisbeth att bli serverad ”dagens” på uteterrassen. Kanske trodde vi att ”dagens” i Bohuslän alltid innehåller räkor, men icke sa Nicke. Det blev en köttbit (fläskytterfile) med kanongott mos samt grönsaker. Vi kostade på oss att ta kallt bordsvattnet till maten.
Mätta och belåtna tog vi en promenad bland de pittoreska husen som låg tätt och gemytligt ”utkastade” i bergs- och vattenmiljön. Dom behövde inte känna sig ensamma som bodde här för grannarnas vackert inglasade altan var på armlängd avstånd.
Härligt smala gator som var stenlagda och de vita välskötta husen med sina inglasade altaner imponerade verkligen på oss.
Det var många hantverkare som renoverade de läckra husen, för att stå färdiga när den verkliga högsäsongen kommer till midsommar…
Här fick vi en klump i magen: Hur kan man förstöra den idylliska miljön med dessa 6 fula tvåvåningshus där varje hus har egen båtplats? Har det varit fiskare som sålt sina båthus för en oemotståndlig köpesumma? Man undrar verkligen om det inte fanns någon byggnadsnämnd i kommunen som satte värde på den idyll som fanns?
Nu var vi riktigt sugna på en go kulglass och ställde kosan till Grundsund (Saltön på TV) och vid kyrkan finns en parkeringsplats. Läste P 2 tim och så lite text till.
Från kyrkan gick vi över bron där man gissar att man här åker man mer båt än man åker bil. Verkligen inbjudande.
Här ser vi ännu ett hus från TV-serien Saltön och mitt emot fann vi en glasskiosk med go kulglass. Så efter ca 25 minuter drog vi oss tillbaka till bilen. Ve och fasa: En lapp på rutan meddelade att vi fått P-böter! Nu läste jag även texten längre ner på skylten: Man skulle ha en P-skiva! Jag har aldrig i mitt 55-åriga liv med körkort haft någon P-skiva mer än jag lånat en någon gång då jag varit i Halland. Man är ju mest van vid en P-automat där man betalat för sig. Så tack Grundsund för denna gång och njut av de 400 kronorna för 25 minuters parkering.
Avslutningsvis så ställde vi kosan hemåt igen och detta genom att köra racer på E6:an. Att det var 110 som gällde, kunde man inte tro då det var rena racerbanan. Nu förstår jag varför det händer olyckor även på breda och bra motorvägar. Och det är inte mycket bättre på R40 mellan Landvetter och Borås. Lyckliga att vi kom hem helskinnade såg vi ändå tillbaka på en kanonfin utflykt till Bohuslän.
